Jag har en matvägrare hemma. Hen kan alla tricken i anorektikerboken: fösa runt maten på tallriken, tugga varje tugga i en evighet, “gå på toa” men egentligen spotta ut maten, gömma mat i blomkrukor (“Jag ville bara kompostera!”), vägra smaka och tycka att allt är äckligt. Måltiderna är hemska: tjat och åter tjat: sitt still, lämna inte bordet, ät, ät, ÄT!!!

När barnet inte passar in i dietistens mall.

Vi har skickats runt hos dietister sedan hen var bebis. Råden har haglat: “Låt hen vara med och laga maten!” “Låt hen bestämma vad hela familjen ska äta!” Gör matupplevelsen lustfylld!” Precis som om man inte redan har testat precis allt utom sondmatning (även om jag opedagogiskt hotar med det ibland=ofta).

Och när man väl hittar något som hen faktiskt äter, och bunkrar upp hela kylskåpet med det, så har smaken ändrat sig igen till nästa dag och det som faktiskt gick att tolerera är plötsligt “jätteäckligt” och växer i munnen.

Varför sockerdetox?

Länge har jag också tyckt att hen har blivit överaktiv av livsmedel som innehåller socker. Eller rättare sagt skitjobbig, för att använda ett riktigt ord.

Men det är svårt att undvika socker i maten. Dels för att det finns överallt, men också för att de få livsmedel som matvägraren tolererar är just halvfabrikat och sådant som innehåller socker eller som omvandlas till snabbt socker i kroppen: ketchup, sylt, pasta och bröd på vitt mjöl, prefab-köttbullar och färdiga pastasåser är några exempel.

Resa till världens ände.

Under semestern tog jag med mig ungarna till världens ände. I tre veckor gör vi bara det vi känner för, och det är inte särskilt avancerade grejer. Plocka stenar på stranden, gunga i hammocken, duscha i vattenspridaren, ta bilen till någon loppis, sova, leka och äta.

Här är livet ingen tävling.

Jag ska inte säga att det är en dans på rosor att vara ensam vuxen med fyra småbarn som mer ofta än sällan bråkar, slåss, trotsar, skvallrar på varandra, hittar på allehanda ofog, ylar och skriker och uppfordrande ropar “Mamma!” så många gånger varje dag att jag på riktigt ibland tror att min hjärna ska explodera.

Men trots att det är sjukt jobbigt att vara både lagkapten och betjänt 24/7, så finns det i alla fall tid för allt det skitjobbiga. Inget jobb att hinna till eller dagis som börjar ringa om man blir tio minuter sen. Inga fritidsaktiviteter, föräldramöten, avslutningar eller skolbasarer. Ingen ofrivillig tävling med de andra mammorna om vem som vinner ‘Mom of the Year’-pokalen. Ingen diskbänksrealism. Kort sagt inget supermaxat föräldraskap som ska pressas in dagligen under en och en halv timme mellan dagishämtning och nattning.

Just nu är det bara vi och havet utanför knuten, och trots att jag under den här tiden verkligen har fått bekanta mig med mina allra sämsta sidor som förälder, lyckas jag ändå rulla runt maskineriet utan att fullkomligt bryta ihop. Life is (nästan) good.

Maten vi äter.

Under tiden vi befinner oss vid världens ände hinner jag äntligen göra något åt maten vi äter; det där dåliga samvetet som hängt över mig så länge.

Vi går i huvudsak över till vegetarisk meny. Jag lagar maten från scratch och fyller den med så mycket energi som möjligt. Vi byter ut våra slentrianmässigt inköpta livsmedel mot glutenfritt, sockerfritt och mjölkfritt. Vi bunkrar upp med så mycket eko vi kan hitta och ha råd med.

Och en vecka in i “detoxen” händer det: matvägraren börjar äta.

Och inte bara äta, utan hen ber också om mer. Dessutom kan hen tänka sig att smaka, om inte precis på allt, så i alla fall på något. Hen får också lite färg på näsan och de mörka ringarna under ögonen försvinner.

“Havsluften gör dig gott”, säger jag.
“Här vill jag stanna för alltid”, säger hen.