Mama shaming. Jag har inte haft något ord för det tidigare, men Gud så ofta man (jag, väninnor, kvinnor jag inte känner) blir föremål för det.

Att bli publikt förnedrad, få glåpord kastade efter sig, få okonstruktiv kritik – bara för att man är mamma.

Vet du vad jag talar om? Kanske är du med om det utan att medvetet reflektera över vilket jäkla oskick det är? Kanske är du liksom så van vid att ta den här skiten att du knappt tänker på hur taskigt det är att någon som knappt eller inte alls känner dig gör dig ledsen eller får dig att känna dig dålig?

När du är ute och går med barnen och gamla tanter (för det är nästan uteslutande tanter som passerat fertil ålder som sysslar med det här) har negativa åsikter om ditt föräldraskap som de gärna vill kasta ur sig (men inte diskutera eller knappt stå för om du råkar svara emot), då är det mama shaming. Det kan till exempel röra sig om att dina barn åker framåtvända i vagn (de blir psykiskt störda), att du bär dem (de blir bortskämda), att du har en filt som täcker för solen (de blir kokade) eller att du inte har en filt som täcker för solen (de får hudcancer).

Mama shaming

Kanske gick du runt inne i den där fina presentbutiken på Sofiero slott under semesterutflykten i somras medan de stora barnen snällt och lugnt stod och tittade vid hyllan med barnböcker och leksaker? Kanske stod en pappa i närheten och ganska uppenbart hörde ihop med dessa barn? Men kanske letade ändå den lite äldre damen som förestod butiken upp just dig för att informera om att “detta inte var någon leksaksaffär” och att “dina ungar petade på hennes grejer och att hon ville att du skulle få dem att sluta”?

Kanske gav du då tanten två alternativ till handlingsplan:

1. Det står en pappa bredvid ungarna. Säg åt honom!
2. Säg till ungarna själv om du nu inte vill att de ska ta på sakerna.

Och kanske det då hände som så att tantexpediten skrek något om att “det är otroligt att detta ska komma från en kvinna!” och sedan med flit knölade till det vykort som du köpte av henne.

Om något sådant hände så är det mama shaming.

Mer mama shaming

Kanske har du någon gång fått ett samtal från dagis när det är pappans tur att hämta? Möjligen var det dagispedagog modell äldre som upplyste dig om att pappan var sen att hämta ert barn? Kanske erbjöd du dig då att hasta från jobbet på stört för att hämta om han nu mot förmodan inte skulle dyka upp? Men eventuellt fortsatte då ändå dagispedagog modell äldre med en tirad om hur dåligt det är att hämta försent? Kanske höll du för fridens skull med henne om det, men bad henne rikta kritiken till rätt person, det vill säga PAPPAN? Det kan då ha varit möjligt att dagispedagog modell äldre inte lyssnade på det örat utan fortsatte uppläxningen av dig? Du kan då ha känt dig nödd att upplysa henne om att du visserligen lever med dagisbarnets far, men att du omöjligen kan hållas ansvarig för hans eventuella slarv? Du kanske till och med kände dig manad att tala om för henne att pappan till dagisbarnet är en vuxen man (eftersom hon verkade tro att du är en pedofil som skaffat barn med ett barn)? Senare när (den faktiskt vuxne) pappan kom och hämtade (försent) på dagis möttes han kanske av idel leenden från dagispedagog modell äldre, eftersom hon inte kunde med att säga vad hon tycker till en pappa (?), utan lät det gå via dig. Två ord för det: MAMA SHAMING!

En annan, men ack så otrevlig, typ av mama shaming

Kanske har du en svärmor som ringer upp dig två veckor efter ditt kejsarsnitt när du fortfarande har så ont att du knappt kan röra dig och är mitt i en chockartad sörja där du  efter en tvillingfödsel har dubblerat din barnaskara, har insett att din treåring typ försöker döda bebisarna varje obevakad (och bevakad) minut och du knappt vet vilken tid på dygnet det är (eftersom du ändå är vaken dygnets alla timmar), och som då säger till dig att “nu får du se till att de här nyfödda bebisarna börjar sova på nätterna så att deras pappa (hennes son) är utvilad när han ska gå till jobbet”.

Om du har varit med om detta så är det absolut en variant av mama shaming. Mama shaming i den här tappningen är att gemensamma barn ensamt skulle vara ditt ansvar. Precis som om du hade skaffat hem ungarna på eget bevåg utan varken deras pappas tillåtelse, önskan eller inblandning.

Hello?!

Creme de la creme av mama shaming

Nyligen hade jag en av mina topp 5 mama shaming-upplevelser:

Pappan, jag och storasyster promenerar med tvillingarna i parken. Det är en jättehärlig sommareftermiddag, solen skiner och det är helt vindstilla. Vi möter tant med rullator. Hon tittar på tvillingarna i vagnen. Jag ler mot henne för jag tror att hon ska säga något snällt om dem. Hon öppnar munnen. Hon säger att jag inte bör ha skaffat barn eftersom jag inte har läst på innan. Hon anklagar mig för att inte vända på vagnen (det är pappan som kör) och säger att jag vanvårdar barnen eftersom de får vind i ansiktet.

Där och då får jag nog av all mama shaming. Jag känner att jag inte tänker ta det en enda gång till. Jag ger mig in i gräl med tanten. Det ser helt bisarrt ut, jag vet, att jag och en tant med rullator står och skriker på varandra i Tessinparken.

Jag vet att man inte ska skrika på tanter med rullator. Jag vet att alla som ser detta garanterat tycker att jag är den onda. Men jag skiter i det. Jag orkar inte stå tyst längre och “spara min energi” till något viktigare, när i själva verket alla gånger jag blivit mama shamad utan att jag riktigt satt ner foten är det som sugit min energi. Nej, nu j-lar känner jag att det är nog, rullator eller ej!

Stoppa mama shaming nu!

Jag kan inte begripa varför de här kvinnliga 30- och 40-talisterna (för det är i huvudsak de som mama shamar) måste bete sig så här. De skulle kunna leverera omtänksam livsvisdom eller ge finkänsligt stöd till nuvarande föräldrageneration, men istället väljer de att oombett leverera svidande kritik. Varför? Önskar att jag kunde få titta in i hjärnan (eller hjärtat) på åtminstone en av dem.

Tyvärr slutade min sammandrabbning med rullator-tanten med att hon fullkomligt visade sig likgiltig inför att hon sårar andra med den typen av elaka kommentarer som hon just slängde ur sig. Hon verkade nästan tycka det var upplyftande att få bråka. Kanske var det vad hon längtat efter, att provocera fram ett gräl så hon själv kunde få ur sig lite förgörande bitterhet?

Kanske är det det som hela mama shaming-grejen handlar om; gamla tanters ilska och missnöjdhet som måste få pysa ut någonstans? Inte vet jag, men oavsett vad som ligger bakom så är mama shaming inte okej!

Har du blivit mama shamad? Eller kanske papa shamad? Dela din story här!

Photo credit: Hold on, kids: it’s starting to rain, and we gotta run for home! via photopin (license), Stroller Walk via photopin (license), Do Old People Smell Funny ? via photopin (license)