Hanna Lidström! Det är sådana som du som gör att det finns sådana som jag.

Hanna Lidström, Grön Ungdoms kontroversiella språkrör som bland annat skämtat i sociala medier om dubbelmordet på Ikea i Västerås och som försökt komma med i sexsåpan Paradise Hotel men stoppats av Samir Badran eftersom “Lars Ohly är mer intressant än henne” har skrivit en bloggpost med rubriken Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp.

Utgångspunkten till hens “jävluska trötthet” är tydligen filmen som Viola Gad/KIT spelade in med mig och som visats över en miljon gånger sedan den publicerades för några månader sedan.

Hanna antyder att mina ambitioner med att minska skräpet handlar om “renhetsbesatthet förklädd i rädda världen-retorik” och fortsätter sedan att dra på med att “renhetsideal av vara kontraproduktiva för klimatkampen” eftersom det är viktigare att sikta på volymerna och systemlösningarna.

Hanna skriver vidare att “det här är en urgammal bortkollrande manöver. De försöker tygla oss genom att få oss att fokusera på att hålla hemmet skinande rent, kroppen kontrollerat smal eller huden felfritt ren från hårstrån.”

Vilka “de” är framgår dock inte i hens inlägg. Det kan vi bara gissa oss till. Media? Staten? De gröna gubbarna som beamar hen till moderskeppet på natten?

Det är möjligt att Lidström har hört talas om Lubbe Nordströms reportage Lortsverige från 1938, en mörk skildring som avsåg att slå hål på folkhemsmyten och därefter satte fart på moderniseringen av svenskarnas boendestandard, men som också innehöll otrevliga sympatier för rasbiologi och arvshygien. Svaret på den renhetsiver som följde i reportagets spår var att gömma undan det svenska avfallet på stora soptippar istället för att kompostera och materialåtervinna. Allt som jag inte gör alltså. Jag kan därför inte förstå hur Lidström kan dra paralleller mellan föråldrade renhetsideal och min kompostering. Jag får verkligen inte alls ihop det.

Knivmordshumor och en vilja att göra MP till Sveriges bästa nattklubbsparti.

I ärlighetens namn hade jag ingen aning om vem Hanna Lidström var när jag fick höra att hen hade blivit så “jävluskt trött” av att se KIT-filmen. En googling senare får jag upp det där om skämtet om knivmorden och att hens högsta önskan är att få vara med i sexsåpan Paradise Hotel eftersom hen är både “smart och kul”.

Jag hittar även en krönika på SVT Opinion där hen för fram åsikten om att Miljöpartiet borde bli Sveriges bästa nattklubbsparti eftersom “det (det vill säga nattklubbar, min anm.) är sjukt kul”. Lidström vill bland annat att fler nattklubbar ska få hålla öppet till klockan fem och även begränsa grannars rätt att protestera mot ljudnivån. “Vi måste vara tydliga med att värna de mångas rätt till roliga nätter över den enskildes rätt att klaga”, hävdar hen.

I övrigt hittar jag bara någon enstaka mening om att hen har argumenterat för ett starkt EU.

Mer matt än jävluskt trött.

Skärmavbild 2017-05-28 kl

Jag erkänner utan omsvep att jag vid den första genomläsningen av Lidströms text blev lite sur. Trött. (Inte jävluskt trött dock, faktiskt inte ens jävulskt trött). Mer matt på att Jantelagen är så starkt rotad även i de 90-talister som fortfarande är så unga att de ännu varken har fullt utvecklad vidvinkelsyn eller konsekvenstänkande.

Jag hade hoppats att den där generationen skulle vara mer samarbetsfokuserad, och att klyschan om att 90-talisterna är bortskämda curlingungar som bara snackar och kräver av andra men aldrig gör något själva, inte stämmer.

Jag hade hoppats att den yngre generationen skulle vara bra på att se hur olika aktioner kan samverka. Hur en politiker kan dra nytta av medborgare som utnyttjar sin konsumentmakt, och vice versa.

Jag trodde nog att ett språkrör för Grön Ungdom skulle kunna förstå att en film med nästan en miljon visningar faktiskt når ut till gemene man, inspirerar dem, engagerar dem, aktiverar dem. Förstå att för vissa kanske det funkar bättre under vissa skeden i livet att sitta i köket och röra runt i komposter, än att hänga på partimöten eller vart man nu bör bege sig om man som Lidström förespråkar ska “sikta på systemlösningarna”.

Några timmar senare läste jag texten igen, och då insåg jag hur lite Lidströms förvirrade hopkok av slutsatser rörde mig i ryggen. När jag för andra gången läser Lidströms mening: “när Anna i KIT-filmen säger jag tänker på barnen har jag lite svårt att inte höra jag tänker på hur jag vill att mina barn ska vara stolta över mig” , då undrar jag bara hur associationsbanorna egentligen går i huvudet på Lidström. Eller så ligger det något i det där talesättet att man dömer andra efter sig själv, det vill säga tolkar andras ord utifrån sitt eget sätt att tänka och reagera.

Att framhäva sig själv som en underbar person

Oj vad Hanna Lidström har gått igång på den här korta, men oerhört sedda filmen! Vid tredje genomläsningen av hens text skrattar jag inombords och måste ringa en kompis för att få läsa stycket  “det är lätt att misstänka att att klä in ett fritidsintresse i en rökridå av klimataktivism är en strategi för att lindra sitt eget dåliga samvete, eller framhäva sig själv som en underbar person.” högt för någon.

Det är rätt obetalbart att tänka sig hur en grön ungdom kan reta sig så mycket på en tjugo år äldre fyrabarnsmamma som gör något så oskyldigt som att snyta sina ungar med tvättbara tygtrasor istället för hushållspapper.

Herregud, jag förstår verkligen varför det tar så sjukt lång tid med de där “systemlösningarna”. Personligen har jag noll tålamod med babbel som inte leder någon vart. Ska vi rädda den här planeten måste vi agera nu, inspirera andra att göra detsamma och inte vänta på lagstiftning och att storföretagen ska ta sitt ansvar. Jag vågar mig faktiskt på att hävda att det är sådana som Hanna Lidström som gör att det finns sådana som jag. Och jag dristar mig även till att säga att min strategi för att få media att uppmärksamma min bokashihink har inspirerat fler att tänka grönt än någonsin Lidströms Paradise hotel-ambitioner eller politiska förslag om nattklubbars öppettider. Just sayin’.

Därmed avslutar jag min replik till Lidström. Den här texten har pågått alltför länge redan. Jag har till och med börjat tröttna på mig själv.

För dig som vill läsa en välformulerad replik

Om ni vill läsa en annan, mer balanserad kommentar till Lidströms artikel ska ni kika in hos min bloggkollega Maria Soxbo som driver den otroligt välskrivna bloggen Husligheter. Hon har skrivit en replik precis som man ska: utan att raljera, med välformulerade argument och så klokt, så klokt. Maria har prickat in svagheterna i Lidströms text, men även dess styrkor. Ett skolboksexempel i killing with kindness. SÅ bra. Gå in och läs.

FullSizeRender

Tjingeling alla planetskötare, nu ska jag kila in i köket och #räddavärldenlitegrann.

#earthiscalling #noplanetb #bokashihinkärbarabäst


Bilden på Lidström lånad av www.etc.se.

Vill du få fler handfasta tips om hur du kan leva klimatsmart, hållbart, ekonomiskt och avfallsminimerat?

Signa i så fall upp för nyhetsbrevet från Annas kemtvätt nu. Det är de små sakerna som betyder något. Att låta sig inspireras är ett stort steg på vägen. #räddavärldenlitegrann

Jag kommer aldrig att lämna ut, byta eller sälja din e-postadress. Du kan säga upp din prenumeration när du vill genom att klicka på en länk i nyhetsbrevet.

3 thoughts on “Hanna Lidström! Det är sådana som du som gör att det finns sådana som jag.

  1. Välformulerat och klokt. Det du gör är inspirerande och galet viktigt.

  2. Blir så beklämd av vad jag läser om dig. Jag. Man 45 år. Inte direkt varit intresserad av miljöfrågor. Började läsa din blogg för ca 3 månader sedan. Du har lyckats med något som tyvärr inte miljöpartiet lyckats med. Få mig inspererad. Att börja lägga om mitt liv. Ifrågasätta invanda mönster. Som Helt klart inte är bra för miljön. Hälsan och våra barns frammtid. Vad lämnar vi efter oss… tack för din blogg. Kämpa på. Det behövs många flera som dig. Jocke

  3. Upplandskullan says:

    Oh dear! Någon verkar vara verksam i fel parti med de åsikterna…

Vad tycker du?