Zero waste-rörelsens fysiska attribut har blivit glasburken som livsstilens förespråkare får att rymma sitt årliga avfall. Burken har ett starkt symbolvärde i och med att den ger hög status åt dem som kan visa upp en så liten burk som möjligt.
Nu har en av rörelsens frontfigurer rutit ifrån angående burken. Anledningen? En avfallsminimerad livsstil får inte bli en tävling i vem som kan trycka ner sitt årliga skräp i den minsta burken.
Kathryn Kellogg som driver den välkända bloggen Going Zero Waste, skriver i veckan att “burken är tänkt att vara super-inspirerande och en Wow!-faktor som ska göra folk intresserade av att själva börja leva skräpfritt. Men burken är inte målet och det ska inte sluta där.”
Skälet till det är att ingen är perfekt, och hon tror att burken förmodligen mer avskräcker än attraherar:
Almost anyone who has a trash jar has some sort of exception they don’t put in there whether it be condoms, contacts, broken glass, receipts, etc. It feels like you can justify keeping almost anything out of it. And, when you’re constantly picking and choosing between what goes in the jar and what doesn’t, you get a skewed perspective.
3 skäl till varför burken är bullsh*t.
Kellogg poängterar att det inte finns något misslyckande med att generera skräp till och från och radar upp tre skäl till varför själva burken är idiotisk:
- Burken representerar bara det skräp du lyckas hålla borta från ditt hem, inte vilken typ av avfall som skapats av det du faktiskt konsumerat. För varje kilo avfall vi genererar, tillkommer 3,5 kilo avfall som har uppstått innan vår egen konsumtion. Men det syns förstås inte i burken.
- Skräp ligger ibland utanför din kontroll: kassören lägger ner din vara i en plastpåse innan du har hunnit dra fram din egen tygkasse, du ber att få take away-maten i egna kärl och restaurangen packar även ner två pappersservetter och en plastgaffel, någon ger dig en gåva som absolut inte är zero waste. Listan kan bli lång.
- Burken belönar icke hållbara vanor. Kellogg förklarar att om hon vill återanvända en glasburk med pastasås så innebär det att hon måste lägga den avrivna etiketten i (avfalls)-burken medan hon inte skapar något skräp alls om hon tar pastasåsburken till glasåtervinningen. Om jakten på det skräpfria livet tar överhanden måste hon välja det minst hållbara alternativet, (återvinning), istället för det mest hållbara (återbruk).
Dags att trasha burken.
Kontentan är att Kellogg är tveksam till att visa upp sin burk i framtiden. Hon anser dock att den har varit lärorik eftersom hon numera har koll på vilket skräp hon skapar. Tack vare burken har hon blivit medveten om vilka skräputmaningar hon måste tackla och hitta andra lösningar för. “It is a pretty cool little diary”, skriver hon.
Men precis som de flesta av oss håller sina dagböcker hemliga, är det kanske dags för zero waste-anhängarna att låta burken stanna utanför kameraobjektivets räckvidd.
Sverker Olofsson från tv-programmet Plus, hade kastat burken i soptunnan. Det kommer förstås inte Kathryn Kellogg och hennes bloggkollegor att göra. Men däremot kanske de återbrukar burken i ett helt annat syfte.
